tisdag 21 februari 2017

Kina, Shanghai: Chinese phrases all finished.

Kina (778 mil hemifrån | tidszon: gmt +8 | valuta: renminbi (yuan))


Det är så skönt att vakna på tåg, även om det är tidigt på morgonen. Man kastar ett getöga på klockan och vet att det inte är någon som helst brådska med att gå upp: det är tåget som skyndar sig att gå, själv behöver man bara ligga och vifta med tårna. Jag gläntade på tågfönstrets vita gardin och såg Kina susa förbi därutanför, med risfält, vattenbufflar och ångande fabriker.

Redan kvällen innan förstod vi att Kina skulle bli något helt nytt. När vi kom till tåget stod det en kvinnlig tågkonduktör i givakt vid varje kupédörr. Vår kupé var en så kallad softsleeper, den kinesiska motsvarigheten till våra sovvagnar, fast mer kinesiska och hemtrevliga. Man får alltid en enormt stor termos med hett tevatten, och det står ofta porslinskoppar med lock framdukade. Alla överkast har virkade spetsar, det står blommor i en vas i fönstret och ibland får man en liten ask med tandborste, en pytteliten tub med kinesisk tandkräm och något som ser ut som en sockerbit tills man öppnar och vecklar ut den och det visar sig vara en magisk tåghandduk.

(den magiska handduken, dels som sockerbit och dels i påbörjad utveckling)


Vi sov som kinesiska stenar och gick nästa morgon glada och hungriga till restaurangvagnen. Frukosten visade sig bestå av kaffe med grädde, syltmackor och stekt ägg som skulle ätas med pinnar. Under många av våra senare tågresor i Kina tänkte jag tillbaka på den där morgonen – då tyckte vi att syltmackor var höjden av konstighet och att den kinesiska tågpersonalen var lite knepig att beställa av. Föga anade vi!




Jag gjorde en liten enkät som jag delade ut till familjen, med frågor om vad som varit bäst och knepigast hittills. Den sista frågan var "Vad är ditt motto för resan, så här långt?" Bara två svarade på den.

Rebecka skrev: "Allt kan bli värre."
Sanne skrev: "Försök att inte titta på maten – ät den bara."

Shanghai blev snabbt vår nya favoritstad på resan. Den är stor och luftig och överraskande modern – vi hade väntat oss något helt annat. På många sätt påminner Shanghai om Hong Kong, men en avgörande skillnad är invånarna: shanghaiborna är betydligt mer kinesiska än hongkongborna. Och det är inte helt lätt att förhålla sig till det kinesiska sättet att bemöta västerlänningar. Mycket handlar förstås om att vi inte kunde språket, och få av de kineser vi träffade talade engelska. WikiVoyage skriver:

For visitors unused to travel in China the language barrier is likely to be the biggest obstacle, as English ability tends to be very limited in all but the largest tourist draws.



Många kineser stirrar bara på en när man försöker fråga om någonting, och det är lätt att tappa tålamodet/förståndet ibland. Men man måste komma ihåg att det ofta handlar om en slags blyghet förklädd till zombie-look – för många är det så pinsamt att inte kunna svara att de väljer att ignorera en istället. Om man ignorerar tillbaka, istället för att sucka eller bli arg, har ingen förlorat ansiktet. Så egentligen är de flesta man möter vänliga och vill gärna hjälpa om de kan.

Vi bodde på Huai Hai Zong Road, en lång och bred gata med många affärer. Bland annat ett H&M där vi kunde konstatera att det asiatiska utbudet är mycket större, roligare och mindre strömlinjeformat än på svenska H&M. Ytterligare ett kvarter bort ligger Shanghai Education Bookstore. Jag gick in där för att köpa en kinesisk ordbok, och när jag hade hittat det kom jag på att det skulle vara bra med en parlör också. Jag vände mig till expediten och frågade efter en phrase book, och hon pekade på flera olika lexikon.

No no, sa jag, a book with phrases, not just words. Phrases, like: "How are you?" or "China is a nice country" or "I would like some fresh fruit". Phrases.
Oh yes, sa expediten och hämtade genast ett stort franskalexikon.

No, not french. Phrases! Like this, sa jag och pekade på en bok som hette "Common American Phrases", med kinesisk text under titeln. – Like this, but not American phrases, Chinese phrases!
Oh yes! ropade expediten och skyndade sig att hämta ett ryskt-grekiskt lexikon.

Äntligen kom jag på att slå upp phrase i ordboken jag just köpt, och visade henne översättningen.
Aha, lös hon upp, phrases! Men sen såg hon bekymrad ut och sa: – No Chinese phrases.
What, sa jag och pekade på de arton hyllorna med ordböcker, all this and not one Chinese phrase book?
No, skakade hon på huvudet. – Because last week someone come in and ask for Chinese phrases. Chinese phrases all finished.

Självklart är alla kineser individer så jag ska verkligen inte försöka beskriva ett allmänt kinesiskt kynne. Men kinesiska vanor är en annan sak. Jag hade läst vad Ulrika på bloggen "Älskade Beijing" hade skrivit om några av de mer säregna vanorna, så jag var ganska väl förberedd på harklandet och spottandet, rökandet och att folk går omkring på stan i pyjamas (väldigt sympatiskt tycker jag!).

En vana som däremot var svår att vänja sig vid är att en del kineser, särskilt äldre, kan stirra närgånget på en eller peka, eller till och med peka och se arga ut eller peka och skratta högt. När jag satt en eftermiddag på ett kafé på Huai Hai och skrev i min anteckningsbok om just stirrandet märkte jag inte mindre än tre gånger att det stod någon och läste över min axel.

Alla i familjen reagerade olika på stirrandet och pekandet. När man är varm och trött själv kan det kännas jobbigt, då vill man bara göra en ful grimas tillbaka (men det gör man förstås inte). Jag gillade Leo sätt bäst: han log och pekade på sig själv och sedan upp i himlen. Alla blev förvirrade, men de log tillbaka och slutade att peka!


söndag 19 februari 2017

Hong Kong. Plötsligt är man som fisken i vattnet!

HK (823 mil hemifrån | tidszon: gmt +8 | valuta: hk dollar)


Det bor sju miljoner människor i Hong Kong, plus turisterna varav ganska få är européer. Vi såg enstaka vita nyllen här och där och en gång hörde vi någon prata svenska, men oftast var vi små bleka droppar i ett hav av asiater. I början var allt rörigt och överväldigande, och de första dagarna kände jag mig en smula matt. Allting var så stort och varmt och hastigt och blinkande. Jag kom på mig själv med att längta efter en liten stad, med en kyrka och en bokhandel och två parkbänkar med varsin liten tant och några sparvar. Men efter ett tag gick den känslan över. Hong Kong var väldigt coolt.

Vi bodde i stadsdelen Tsim Sha Tsui (beskrivet som ett av planetens mest tättbefolkade ställen) på den delen av Hong Kong som ligger på Kowloon-ön. Därifrån kan man ta färjan, MTR (tunnelbanan) eller taxi till Hong Kong-ön, och båt ut till de andra öarna. Om man åker upp med bergbanan till Victoria Peak får man en fantastisk utsikt över staden, och sällskap av stora glador som seglar på uppvindarna. På nervägen sitter man baklänges och hoppas att inte vajrarna ska gå av, för de knakar betänkligt. Eller så tar man tunnelbanan och beundrar Hong Kong underifrån. Vi köpte varsitt Octopus-kort, eftersom Hong Kong-borna är så stolta över det; man kan åka buss och tunnelbana och köpa hamburgare och identifiera sig och allt möjligt med sitt Octopus.

En förmiddag när vi skulle ta färjan blev vi stoppade på gatan av ett team från ett hong kong- och kinesiskt tv-bolag. Reportern var mycket lång och hipp för att vara kines. Han hade långt hår och en cool hatt och ville veta vad vi tyckte om den kinesiska regeringens förslag om att förbjuda mass-sms. När teamet fick höra att även svenskar riskerar att bli övervakade blev de helt förbluffade. "I thought you were the most carefree people in the world!" utbrast reportern. Tyvärr kunde vi inte se inslaget när det sändes, eftersom vårt hotell bara visade de tillåtna kinesiska kanalerna.


Arkitekturen i Hong Kong är svindlande på många sätt. För att få plats med så många människor på så lite plats har man byggt på höjden – smala jättehöga hus som står tätt hopträngda; gamla skruttiga höghus och ultramoderna glänsande skyskrapor om vartannat. När man går på trottoarerna får man droppar i huvudet hela tiden även när det inte regnar. Det är air condition-systemen i husen vars avloppsrör leder ut vattnet rakt ut från husen. AC:n är dessutom superkall i alla affärer så man får en kall fläkt för varje affär man går förbi, kallt-varmt, kallt-varmt.

En väninna hade varnat mig innan resan och sagt att jag måste ta med extra allt av underkläder och badkläder, eftersom det kan vara väldigt svårt att få tag på storlekar över 38 i Asien. Eftersom min ena bikini hade blivit förstörd i Thailand (jag hade dumt nog lagt den i en tvättpåse på hotellet på Ko Pha Ngan och fick tillbaka den av två små fnissiga tanter som höll upp den fullständigt söndervåfflade underdelen för alla att beskåda och sa "Sorry, sorry, too hot iron machine") så var jag ändå tvungen att försöka hitta en ny. Det var inte så lätt, skulle det visa sig. Affärs- och restaurangbesök i Hong Kong kräver en helt annan beslutsamhet än i Sverige. Först märker man det när man går omkring i stan: utanför nästan varje restaurang står det inkastare och trycker upp en meny under ens näsa, och var hundrade meter kommer det fram en indier med kulmage och mumlar "Tailor, madam? Handmade dresses, suits, watches handbags jewellery other stuff?" (och de kallar alla för madam, oavsett kön). På restaurangen försöker servitören lägga servetten i ens knä och om det funnes haklappar skulle man få dem knutna runt halsen.När man går in i en affär blir man genast förföljd av små mymlor till expediter som håller fram en liten korg som man ska lägga sina varor i, eller som berättar vilka (pyttesmå) storlekar och färger det finns av varje klädesplagg som man råkar snegla på. Om man vill prova skor vill de knyta upp ens skosnören och stoppa ner foten i skorna och när man betalar bugar expediten när han eller hon lämnar tillbaka pengarna. För en blyg svensk kan det kännas väldigt främmande med bugande expediter som föser en hit och dit och plockar fram kläder och saker som man inte vill ha.

Å andra sidan kan det vara helt tvärtom också. När jag kom in i en affär som skyltade med sport- och badkläder granskade expediten mig uppifrån och ner med ett höjt ögonbryn och sa "No have your size, madam" innan jag ens hunnit fråga. I en annan affär fick jag ett klingande skratt som svar när jag frågade efter sandaler i storlek 41. Efter en halv dag i tio olika klädbutiker var jag helt slut.

Hong Kongbornas sätt att hantera kritik är ofta att låtsas som det regnar. Om man påpekar en uppenbar brist ("this mp3-player I bought from you yesterday is broken" eller "I ordered fresh fruit salad, not seafood basket") får man ofta ett artigt skratt till svar, eller ett "yeh-yeh-yeh" (vilket betyder "yes, of course") utan någon som helst uppföljning.

När man äter på restaurang kan vad som helst hända. Man får nästan aldrig in alla de rätter som man beställde och om man är flera får man aldrig maten samtidigt. Däremot dukar servitörerna gärna av med blixtens hastighet, ibland har man knappt svalt sista tuggan innan de rycker skeden ur munnen på en.

Men man lär sig! Plötsligt är man som fisken i vattnet och beställer en massa konstiga maträtter i helt fel ordning, med ett stadigt grepp om pinnarna. Här ska inte dukas undan!

Det är väldigt frestande att gå på bio i Hong Kong. Dels har många filmer premiär där tidigt, dels är det en chans att slippa ifrån den tryckande värmen. Men man kan inte bara gå in på bion och sätta sig i t-shirt och shorts, då fryser man ihjäl. Luftkonditioneringen är inställd på igloo och efter en stund sitter man och huttrar. Kom ihåg att ta med en jacka, varm halsduk och förståndiga skor.

Mina sandaler var inte alls förståndiga – små tunna saker med fina mönster och ingen dämpning alls. Det straffade sig förfärligt. En dag när vi hade varit ute och promenerat ganska långt började det göra ont i hälen. På kvällen kunde jag knappt gå, och vi fick ta en taxi hem. Det visade sig vara hälsporre, och hade antagligen börjat redan hemma, under våren när jag bar omkring på stora flyttkartonger barfota i flera veckor. Jag fick ge upp min fåfänga och köpa både stadiga vandringssandaler och ett par riktiga skor, och det var som sagt inte så lätt att hitta i storlek 41, men det gick till slut. (Hälen gjorde ont på hela resan sen och blev inte bra förrän ett år senare.)

Killarna kom till Hong Kong efter fyra dagar, och en vecka senare tog vi tåget till Shanghai. För mig och tjejerna var det första gången vi skulle åka in i riktiga Kina. Hong Kong är mycket mer kosmopolitiskt, mer modernt och mer likt den västerländska kulturen. Vi hade hört att Kina skulle vara annorlunda, och det kändes spännande. Om vi hade vetat hur annorlunda det var hade vi kanske aldrig gått ombord på tåget!




lördag 18 februari 2017

Vietnam. Ett kort besök i tutland

Vietnam (790 mil hemifrån | tidszon: gmt +7 | valuta: đồng)


Av någon anledning trodde jag att svenskar skulle vara extra välkomna i Vietnam. Jag vet inte var jag hade fått det ifrån, det måste vara min uppväxt på 70-talet som spökade. Mitt första intryck av vietnameserna var i alla fall att jag haft helt fel. Arga, bistra och misstänksamma, det var de rådande ansiktsuttrycken hos passpolisen på Hanois flygplats Noi Bai. Jag funderade ett tag på att stämma upp "Befria södern"[2] för att visa att jag var vänligt sinnad, men vid närmare eftertanke (och arga huvudskakningar från familjen) lät jag bli.

Nästa chock kom när vi åkte taxi in i Hanoi. Vi trodde att vi hade sett världens galnaste trafik i Bangkok, men det var ingenting mot den här staden. Miljontals vietnameser kör sina bilar och mopeder och cyclos och lastbilar och bussar och rikshas åt alla håll samtidigt utan att någonsin stanna upp eller tveka i en flod av buller och ljus och tutningar och smog. De flesta som kör tvåhjuling har ansiktsmask eller sjal över munnen och näsan, men nästan ingen har hjälm och det är mer regel än undantag att småbarnen sitter med på cykeln eller moppen. Och alla tutar och tutar, hela tiden.




Vi skulle bara stanna tre nätter och hade bokat ett familjerum på slitna men trevliga Hotel Viet Anh i Hanois gamla kvarter. Rummet låg högst upp på åttonde våningen och hade både AC och fläkt, men den första natten, bara några minuter efter att vi hade lagt oss, blev det strömavbrott och den lilla svalka som fanns i rummet blev genast uppäten av den stora fuktiga värmen. Jag gick ut med en ficklampa för att se vad som skulle hända, och fick lysa åt hotellpersonalen när de skruvade på alla knappar och försökte få igång reservgeneratorn. Efter nästan två timmar kom strömmen och svalkan tillbaka, men det tog lång tid innan jag kunde somna om – jag låg och fantiserade om hur det skulle vara om det blev strömavbrott igen medan någon av oss åkte i den mikroskopiska hissen: utan syre och ljus och hett som i helvetet, medan hotellpersonalen skulle flänga omkring som yra höns utanför och trycka på fel knappar.

Dessutom hördes oväsendet från trafiken ända upp till oss på åttonde våningen, genom stängda fönster. I guideboken stod det att tutningarna slutade tidigast klockan ett på natten, för att börja igen klockan fem. Det var ungefär så många timmar som jag sov den natten.

Men trots tutandet är Hanoi en rolig och spännande stad. Vi åkte till Ho Chi Minh-mausoleet, men kön gick flera varv runt hela den stora byggnaden, så vi gav upp och gick till fängelsemuseet Hoa Lo ("Hanoi Hilton") istället, vilket var ganska kusligt.



Vi vandrade runt i Leninparken som är en stor och sliten gammal park, men proppfull med hanoibor som spelar tennis, fotboll eller ett slags badminton där man sparkar bollen med fötterna, eller tränar tai chi. Det var folk överallt, folk som sprang, joggade, yogade, konverserade och åkte omkring i stora plastbubblor i en sjö. Vi tassade runt i Litteraturens tempel, som grundades redan 1070 av kejsare Lý Thánh Tông, och försökte tyda skriften på de uråldriga stensköldpaddornas ryggar.

Arkitekturen i Hanoi går inte riktigt att beskriva, men det är svårt att hitta mer fantasifulla hus. Färggranna, smala, höga, påbyggda, omgjorda, och helt egna på ett sätt som man sällan ser i en storstad. Mycket märkligt helt enkelt, men kul. I den gamla delen av Hanoi är gatorna fortfarande uppkallade efter olika skrån, yrkesgrupper. På vissa gator är det fortfarande bara en sorts verksamhet, som till exempel skomakare och skoförsäljare, eller textil, eller cykelreparatörer. Det finns hur mycket vackert hantverk som helst. Vi hittade fina kimonos, stämplar, mössor och papperslyktor.

Hotellet hade en trevlig lobby där vi satt ibland när det regnade och åskade som värst. Folk satt där och spelade kort och drack te. Det fanns ett gäng datorer också, ganska snabba och med internetuppkoppling, men det var hopplöst att försöka uppdatera bloggen eftersom alla sidor som ligger under Blogger var blockerade i Vietnam.

Den femte juni tidigt på morgonen reste Eric, jag och tjejerna vidare till Hong Kong. Killarna ville inte flyga så de stannade en dag till i Hanoi och tog buss till gränsstaden Guangzhou, gick till fots över gränsen till Kina och tog sedan båt och tåg till Hong Kong där de mötte oss några dagar senare.


[2] Befria södern" är en låt med text och musik av Huynh Minh Sieng, översatt till svenska av Ola Palmaer, på De förenade FNL-gruppernas skiva "Till det kämpande Vietnam" som jag hörde ofta i min späda barndom.




fredag 17 februari 2017

Laos, del 2. Hetta, te och tårar

Laos (800 mil hemifrån | tidszon: gmt +7 | valuta: kip)


Mekongfloden, som är 435 mil lång och rinner ända från Tibets högplatå genom Kina till Vietnam via Burma, Kambodja, Thailand och Laos, går rakt genom Luang Prabang. En dag tog vi en flodbåt och flöt stilla nerför Mekong till Pak Ou-grottorna, där befolkningen har ställt hundratals buddhastatyer i alla former och storlekar. Det var otroligt skönt att åka båt, sitta under tälttaket och bli svalkad av vinden. Hettan var överväldigande och det gick inte att vara ute mitt på dagen om man inte hade tak över huvudet.



Jag vet inte om det var värmen, eller det faktum att vi hade olika uppfattningar om hur länge vi borde stanna i Laos; hur som helst hade vi grälat flera gånger den näst sista dagen. När jag försökte medla mellan Leo och Eric fick jag en total utskällning av båda, och kände mig plötsligt förskräckligt ledsen och arg. Jag ville vara ensam. Jag ville ha en kopp te. Med tårarna brännande bakom ögonlocken sprang jag iväg från hotellet och genom de smala gränderna till det enda caféet jag kände till i Luang Prabang. Inne i den svala lilla serveringen beställde jag en kopp te och pekade på kakburken med små skorpor som stod bredvid. "I am sorry, only if you order coffee" sa servitören men ångrade sig när han såg att jag höll på att börja gråta. Jag fick mitt te och två skorpor och satte mig under ett parasoll i skuggan.

Jag satt där och funderade över livet och hur allting skulle gå. Varför kunde inte alla bara bita ihop istället för att gräla hela tiden? Eller vore det bättre om vi stannade på en plats och redde ut allting, innan vi åkte vidare? Skulle det ens vara möjligt? Jag visste att Leo var frustrerad över vårt sätt att resa. Han tyckte att vi hade för bråttom, att vi ställde för höga krav på vår levnadsstandard och att vi slösade vår tid och våra pengar på ett ogenomtänkt vis. Ibland gick det ut över tjejerna, när de gnällde på maten eller rummen. Och då blev Eric arg på alla, och så var cirkusen igång. Jag hade naturligtvis en inte obetydlig del i det där, men den såg jag inte just då. Jag kände mig bara väldigt dyster.
Efter en stund kom Ludwig vandrande på den dammiga vägen, fram till mitt parasoll. Han slog sig ner och beställde in en kopp te (och fick kakor utan att fråga). Vi satt där och filosoferade och drack te en stund. Det kändes nästan som hemma. Ett stort lugn infann sig, och efter en timme eller så gick vi tillbaka till hotellet.

Sista dagen skulle vi ta en taxi till flygplatsen efter lunch och resa vidare till Vietnam. När vi satt och åt frukost stannade plötsligt fläktarna – hela Luang Prabang hade blivit strömlöst. Det var fruktansvärt varmt, närmare 40 grader, och strömavbrottet innebar att vi inte kunde duscha eftersom det rinnande vattnet kom genom eldrivna pumpar. Det gick inte att spola i toaletterna heller. Det var bara att gå upp på rummet, packa med så försiktiga rörelser som möjligt för att inte få värmeslag och vänta på att timmarna skulle gå.



torsdag 16 februari 2017

Laos, del 1. What the fu?

Laos (800 mil hemifrån | tidszon: gmt +7 | valuta: kip)


Leo hade pratat sig varm om en liten by i norra Laos med det oemotståndliga namnet Luang Prabang. Vårt hotell där låg ovanför ett kafé och bageri på huvudgatan Sisavangwong Road, med små men trevliga rum för 30 amerikanska dollar natten. Badrummen var så minimala att man inte kunde ta en dusch utan att blöta ner hela toaletten, men om man bara kom ihåg att ta ut toapappret först så gick det bra. Vi hade tre rum i följd med en stor gemensam balkong utanför där vi kunde sitta och titta på folklivet, och en restaurang i gatuplanet.

Luang Prabang grundades i slutet av 600-talet och är fortfarande en ganska liten stad, med cirka 100 000 invånare. Den gamla delen, där vi bodde, ligger längst ut på en halvö i Mekongfloden. Det finns bara ett par huvudgator, husen är ett- och tvåvåningshus. Vi kom dit i maj, precis när hettan börjar gå över och regnperioden börjar, och det var fruktansvärt varmt och fuktigt. Luften var stillastående, och då och då blev det strömavbrott så att fläktarna slutade fungera.

Sanne, Rebecka och jag hyrde varsin cykel och lärde oss snabbt att hitta i byn. Vi hittade till exempel flera franska restauranger med årgångsviner och god mat. En av de få goda sakerna med den franska kolonialismen är matkulturen de tog med sig – man kan riktigt se framför sig de gamla franska överstarna med sina extra stora koffertar fulla med rödvin kämpa sig fram genom djungeln, rytandes "inte utan mitt vin!"

Den fransk-laotiska maten är verkligen fantastiskt god. Men det är inte helt lätt att ha en gourmetrestaurang mitt ute i djungeln. Krögaren på en av de bästa restaurangerna i staden, L’Elephant, sa att det första han fick göra var att skaffa ett reservaggregat till sin restaurang, eftersom maten annars skulle bli förstörd av de ständiga strömavbrotten.



Vi åt bland annat vattenbuffel, mok paa (ångkokad fisk och limeblad i ett paket av bananblad), ping moo saille si kraille (citrongräsmarinerad grillad fläskkotlett) och laap (väldigt god och lagom stark biffsallad).
Om man tycker att det blir för kolonialt att äta fransk mat är det bara att handla på den lokala gautmarknaden istället. Jag vågade faktiskt inte testa kackerlackor, så det har jag kvar att göra på min "Måste prova innan jag dör"-lista.

(klicka för större kackerlackor!)


Den största gatan, Sisavangwong Road, är kantad av tuk-tuks och deras förare som ser ut som om de sitter och sover men som öppnar ett halvt öga när man går förbi, och ropar "Taxi mam?" "Tuk-tuk-mam?" "What the fu..?" Fast det visade sig naturligtvis att de inte alls sa "What the fu", de sa "Waterfall?" vilket betydde att de ville köra oss till vattenfallet i Kuan Xi utanför Luang Prabang. Vi satte på oss badkläder, drog skjorta och shorts utanpå och for iväg mot fallen, en färd genom djungeln och upp i bergen på knappt en timme. Från foten av berget får man gå för att komma till fallet. Först förbi en stor inhägnad där det står "DANGER: TIGER" men ingen tiger syns till i inhägnaden, och på flera ställen är staketet misstänkt svajigt. Man smyger vidare och kommer till de första bäckarna, små rännilar från det stora fallet. Ibland går vägen brant på smala slingriga djungelstigar, ibland får man gå på hängbroar, men för det mesta är det en lätt väg att gå.

Halvvägs upp kom vi till en lagun, en naturlig pool med kallt klarblått vatten som vi genast slängde oss i. När vi låg där och plaskade började det regna och vi skyndade oss upp i hopp om att rädda våra kläder från att bli genomblöta, men det var redan för sent.

(klicka för större lagun) 


Vi gick vidare medan monsunregnet fortsatte, det var som att gå i en varm dusch. Till slut hade vi klättrat och halkat oss upp till det översta fallet. Det var helt magnifikt – ett jättefall som störtade ner i tre små laguner och sedan fortsatte nerför stupet. Det gick inte att ta fram kameran i ösregnet, men jag hade gett vad som helst just då för att kunna ta en bild. I den översta lagunen där fallet var som högst och vackrast simmade det nämligen fem rågblonda flickor i bikini.

Leo och Rebecka badade i lagunen som var närmast den livsfarliga vattenfallskanten, och jag satt på en blöt sten och höll tummarna. Till slut hade de tröttnat och vi gick ner igen. Det slutade förstås att regna när vi var halvvägs nere, men resan hem i genomblöta kläder i en öppen tuk-tuk blev ganska kylig. "Note to self:" skrev jag med darriga bokstäver i min anteckningsbok, "vattenfall = torra extrakläder!"




onsdag 15 februari 2017

Kambodja, del 2. Drömtempel och verkliga överlevare

Kambodja (873 mil hemifrån | tidszon: gmt +7 | valuta: riel)


Den kvällen gick vi ut och åt på Dead Fish Tower, en restaurang som Leo kände till sedan sin förra Asien-resa. Det är ett roligt och speciellt ställe där man kan sitta på plattformar som är uppspikade på olika nivåer. Maten, som är mycket god, hissas upp genom luckor (två av våra favoriträtter var cha urk, grillade grönsaker och kryddor, och curry mouan, kycklinggryta med kokosmjölk). Kommer man dit på kvällen kan man få se traditionell khmerdans. Det verkligt häftiga med Siem Reap är dock inte själva stan, även om den är cool, utan tempelstaden som ligger en bit därifrån. Angkor Wat, som betyder ungefär "stad-tempel", är det moderna namnet på den enorma ruin av ett tempelkomplex som uppfördes på det tidiga 1100-talet, alldeles utanför Siem Reap som då var huvudstad för Khmerriket.

Vi kom dit med tuk-tuk tidigt en disig morgon. Det stora området där Angkor Wat och dess granntempel befinner sig är skyddat (i teorin, iallafall) av lokala tjänstemän och vakter. Besökare färdas längs vägar genom en öppen del av djungeln. Genom diset blev vi gradvis varse de fantastiska lotusformade sandstenstornen, som påminner mer om drömmar än om något man nånsin sett tidigare.
Templet är det största i Kambodjas historia, och man tror att det är byggt som en representation av det mytologiska berget Meru, de hinduiska gudarnas boning och universums mittpunkt. Den enorma yttersta vallgraven representerar världsoceanen. Innanför den finns en 3,5 kilometer lång och 4,5 meter hög mur som symboliserar bergskedjorna omkring Meru. Och innanför den muren byggde khmererna en plattform på över 800,000 kvadratmeter för det kungliga palatset, den centrala staden och templet. Idag finns bara ruinen av templet kvar.



Det tog en stund innan vi började förstå vad det var vi såg – så stort, så mäktigt är Angkor Wat. Först när vi kom in på plattformen, och gick längs den 350 meter långa stenlagda, breda gatan som förbinder bron över vallgraven med det faktiska templet, slogs vi av vilket överjordiskt mästerverk det är. Vi blev helt betagna. En familjemedlem beskrev det senare så här:

"Det är något alldeles speciellt med den harmoni av mjuka former och väldiga proportioner som utstrålas av templet - det är en estetik som förbipasserar intellektet och går rakt in i hjärtat, i själen, och både skrämmer och försäkrar på samma gång. Man känner en trygghet, som när man kommer hem efter en lång resa, men samtidigt en bävan inför den monumentala kraften man står inför. Därmed upplever man den dubbla funktion som Angkor Wat ursprungligen var tänkt som: religiöst centrum och rikets säte. Alltså är det även passande att templet från början tillägnades guden Vishnu, som är både kosmos bevarare och dess härskare."



Än idag är man inte säker på exakt hur Angkor Wat byggdes. De medeltida khmerernas arkitekturtekniker är legendariska och har på sitt sätt aldrig överträffats någonstans i världen. Forskarna fortsätter också att fundera på precis vad för funktioner som alla delar av templet har. De lokala myndigheterna gör sitt bästa att skydda området från plundrare och svarthandel med ruinspillror, fragment och rentav stulna ornament, men tyvärr är det med förvaltningen av Angkor Wat som med resten av Kambodja: korruption och brist på resurser är ett ständigt problem.

En bit utanför Siem Reap ligger vattendraget Tonlé Sap, som sväller till en enorm sjö under regnperioden och blir en smal flod under torkan, och där vattnet byter riktning två gånger om året. Sanne och jag tog en tuk-tuk dit, en resa på en knapp timme genom fina små byar och ut på en slätt. Strax före sjön fick tuk-tuken punktering. Först körde vi långsamt vidare på det platta däcket, men efter en stund sprack det och den trasiga slangen började piska mot asfalten som en galen orm.
Chauffören satte av oss på en litet biljettkontor vid vägkanten och bad oss vänta där. När biljettförsäljarna förstod att vi inte ville ha biljetter blev vi ombedda att vandra vidare, så vi traskade iväg längs den otroligt heta och dammiga kambodjanska landsvägen. Till slut hittade vi vår tuk-tuk – den hade just blivit lagad av en mekaniker i höftskynke och hans lille son.



Vi hoppade in igen, men efter att ha läst på skyltarna i biljettkontoret var vi osäkra på om man måste ha biljetter för att komma till utsiktsplatsen vid sjön. Dessutom hade klockan blivit mycket, så vi vände tillbaka till Siem Reap. Ingenting blir någonsin som man tänkt sig.

Det är märkligt att gå omkring i Kambodja och inse att alla landets vuxna invånare var med under Pol Pot-åren. De röda khmererna störtade regeringen och tog över makten 1975, och blev i sin tur störtade av invasionsstyrkor från Vietnam 1978. Röda khmererna tog sin tillflykt till djungeln där de bedrev gerillakrig i 20 år. Nästan 1,7 miljoner kambodjaner dog av svält och sjukdom, eller blev avrättade för att de misstänktes för att vara illojala mot Pol Pots regim, under deras tre år vid makten.
Så i princip alla vi såg som var över 30 var med när det hände och drabbades på något sätt. De man såg på gatorna och på fälten var överlevarna, fast de kanske förlorade sina familjer eller delar av sin kropp. Ändå var alla vi träffade vänliga och stolta över sitt land. Läs boken "Pol Pots leende" av Peter Fröberg Idling om du är intresserad av Kambodjas historia och vår svenska medverkan till det som hände.

När vi skulle boka flyg vidare till Laos fick vi veta att de flygen gick mer sällan än vad vi trott, så vi fick planera för några extra dagar i Siem Reap. Samma morgon gick vi förbi ett gammalt art deco-hus som visade sig vara före detta franska guvernörens palats, numera hotell. Det heter FCC (Foreign Correspondents Club) så jag gick in och visade mitt medlemskort i Svenska Journalistförbundet, och fick genast rabatt, fast jag misstänker att det var mer för att receptionisten trodde att jag skulle skriva om hotellet än för att det fanns någon faktiskt koppling till någon pressorganisation. Tur för oss, annars hade det blivit dyrt. Vi fick ett stort lyxigt rum vars glasdörrar vette ut mot en innergård med en lagunliknande pool i svart sten, och det fanns en stor veranda på övervåningen i gammal kolonialstil med fläktar i taket där man kunde sitta och ta en eftermiddagsdrink i den fuktiga värmen och blicka ut över floden.





tisdag 14 februari 2017

Kambodja, del 1. Skumpiga vägar och feber

Kambodja (873 mil hemifrån | tidszon: gmt +7 | valuta: riel)


Det finns en modern legend om Kambodjas största inrikesflygbolag. Det sägs att flygbolaget betalar regeringen för att inte reparera bilvägen från gränsen mellan Thailand och Kambodja till Siem Reap, så att folk ska ta flyget till Siem istället. När man har åkt den vägen med bil är man beredd att tro på legenden. Men jag går händelserna i förväg – resan till Kambodja var ett äventyr hela vägen från Bangkok. Så här skrev Rebecka i resebloggen:

Lonely Planets "Asia on a Shoestring" har bra tips om hotell och kvarter, bra råd om hur man ska göra för att inte bli lurad och är allmänt en överlevnadsbok för Asien. Innan vi åkte hade vi läst om "Thailand to Cambodia bus scam" i denna bok (scam betyder "blåsning"). Det går till så att man åker med en stor buss (vilket vi gjorde), och kommer sedan till gränsen. Där byter man buss, och den här bussen kör mycket långsammare än nödvändigt, och tar massor av omvägar, så att när man kommer fram till deras halvtaskiga kompis-ägda guesthouse är man så utmattad att man inte orkar leta efter ett nytt. Smarta som vi var hoppade vi då av bussen när vi kom fram till gränsstaden Poipet. En del av buss-sällskapet gick för att skaffa visum, och då slank vi iväg. Vi fixade våra egna visum (det var inte alls svårt, men vi var tvungna att muta gränspoliserna med 100 baht för att få dem direkt), och tillsammans med två trevliga finländska tjejer åkte vi iväg med två taxibilar mot Siem Reap.

Här kan sägas att det Rebecka och Lonely Planet skriver om bara är en av många olika scams. En annan blåsning går ut på att den privata researrangören/bussbolaget säljer ett visum som är tio gånger dyrare än det man själv kan köpa vid gränsen. Problemet är, som Rebecka beskriver, att man måste muta gränsvakterna för att de överhuvudtaget ska göra något inom rimlig tid. Men det blir ändå mycket billigare.

På Lonely Planets stora reseforum "Thorn Tree Travel Forum" finns det hundratals berättelser om olika bussblåsningar i Kambodja. Eller som en av medlemmarna skriver uppgivet: "Den här historien kommer upp minst en gång i veckan. Hur många gånger måste vi säga det igen: Ta inga privata bussar till Kambodja – ta en kommunal buss från busstationen!"

Rebeckas reseblogg fortsatte:

Lonely Planet kallar vägen från Poipet till Siem Reap för "Boulevard of Broken Behinds", och ja, jag vet inte om jag skulle hitta en beskrivning som passar bättre. 

Det var hål, gropar och gupp överallt. Vi körde i kanske 50 km/h, om inte mindre, eftersom det var omöjligt att köra snabbare för terrängen. Man körde inte på vänster eller höger sida, man körde på den sidan det gick att köra på. Om det kom en annan bil fick man svänga förbi den och sedan fortsätta. För att inte ens tala om alla kossor mitt i vägen, mopeder med grisar där bak och småknattar på 4-5 år på stora, vingliga cyklar.

(klicka för större kokaos!)


Efter drygt fyra timmar på den där vägen visste jag precis hur en flipperkula måste känna sig. Enda skälet till att jag inte var blåslagen precis överallt var att vi satt fyra personer i baksätet på den lilla taxin, och jag satt som tur var inte närmast dörren.

När vi kom fram var det redan mörkt. Vi hade ringt och bokat ett hotell i förväg, men när vi kom dit kändes det inte bra alls. Vi bad taxichauffören att köra en bit till, och hittade efter bara några minuter ett annat hotell, Angkorland, som såg betydligt mer inbjudande ut. Tack vare lågsäsongen var det nästan tomt och vi förhandlade oss snabbt till ett bra pris på två dubbelrum, varav det ena var nästan som en liten svit, med plats för två extrasängar.

Hotellet serverade oss en enkel middag i sin restaurang, men Sanne kunde inte få ner en bit. Först trodde jag att det bara var trötthet efter den långa och skumpiga resan, men när jag la handen på hennes panna blev det tydligt att hon hade hög feber. Vi bäddade ner henne och gav henne vatten och juice. Hon blev liggande i två dagar med feber och hosta medan vi andra plaskade i den enorma hotellpoolen och utforskade Siem Reap. På tredje dagen var hon mycket bättre, men när vi gick och la oss på kvällen blev Eric plötsligt sjuk istället. Det kom verkligen plötsligt – när vi släckte ljuset var han fortfarande precis som vanligt, men bara en stund senare började han plötsligt skaka av frossa så att sängen gungade. Hans kroppstemperatur måste ha skjutit i höjden som en raket, från 36 till 41 grader på en kvart. Jag blev orolig för att det gick så fort, och började fundera på hur jag skulle få dit en läkare som gick att kommunicera med, men redan nästa morgon var han hyfsat pigg igen.



måndag 13 februari 2017

Thailand, del 2. Are you sick people?

Thailand (826 mil hemifrån | tidszon: gmt +7 | valuta: baht)


Thailand firade sin kungs 80-årsdag hela det året, och överallt fanns det affischer, fontäner, statyer och bildekaler som hyllade kung Bhumibol. En dag gick vi på bio högst upp i varuhuset MBK. Efter reklamfilmerna spelades nationalsången och alla reste sig upp i bänkraderna. På filmduken syntes vackra landskap med vattenfall och bambufält, och över alltihop svävade stora vackra såpbubblor med bilder av kung Bhumibol Adulyadej. Jag tyckte synd om vår egen kung när jag såg de där filmerna, dekalerna och de förgyllda monumenten med juvelbeprydda porträtt av hela den thailändska kungafamiljen. "Stackars Carl Gustaf", sa jag till de andra, "hoppas att han inte kommer hit i år. Och hoppas att han aldrig blir bjuden på bio här, och får se vad han går miste om som inte är kung i Thailand."



Khao San Road är stekhet och rörig på dagarna, och varm och totalt psykedelisk på kvällarna. Vi försökte utforska gränderna och parallellgatorna för att hitta lugnare barer och affärer med personal som inte kastade sig över oss.

Sista dagen var det dags att förbereda nästa etapp av resan. Först gick vi till en fotoautomat och tog kort på oss själva till de kambodjanska visum som vi skulle köpa vid gränsen. Sen gick vi till ett apotek på Khao San Road för att köpa malariamedicin.

Apoteken i Asien liknar inte våra svenska apotek särskilt mycket, och det här var bara en liten skrubb, fyra kvadratmeter med vägghyllorna fyllda av miljoner olika små och stora medicinkartonger, samt en mycket energisk kinesisk apotekare som lovordade sina olika pillers fantastiska egenskaper. Jag hade försökt läsa på om olika malariamediciner inför resan. Det finns än så länge inget vaccin mot malaria, men man har nyligen upptäckt att sjögurkor innehåller ett protein som dödar malariaparasiter i en viss utvecklingsfas, så det finns hopp. Tills vidare är det enda säkra sättet att undvika sjukdomen att inte bli myggbiten. Men om man ska resa länge i malariadrabbade områden (som till exempel Kambodja, Laos och Vietnam) bör man ta förebyggande mediciner, så att man redan har ett skydd om man blir stucken. Problemet är att flera av medicinerna ger biverkningar som till exempel mardrömmar och håravfall. Vi valde att ta doxycyklin som inte är lika extremt – den vanligaste biverkningen är att man blir mer känslig för solljus och kan få brännskador och pigmentfläckar om man inte skyddar sig mot solen, men det måste man ju ändå göra. Samt skydda oss så gott det gick från att bli myggbitna genom att ha långärmade mörka kläder och använda myggspray.

Vi köpte bussbiljetter till Siem Reap i Kambodja. Bussen skulle gå tidigt nästa morgon. Som vanligt när vi skulle boka biljetter eller äta ute fick vi frågan "Are you sick people?". Det var inget illa ment med frågan, det är bara att sydostasiaterna inte kan säga x. Vi svarade alltid vänligt "yes, we are six".

Nästa morgon kom vi till resebyrån i den smala lilla gränden klockan halv sju, som vi hade fått order om när vi köpte biljetterna. Bussen skulle gå kvart i sju på gatan utanför gränden. Resebyrån var stängd, och det syntes inte till en människa någonstans. Vi ställde ner våra väskor och väntade. Klockan sju hade fortfarande ingen buss kommit, och ingen resebyråanställd. Vi började undra om vi hade fattat helt fel. Bussen skulle kanske gå från något helt annat ställe? Eller tänk om vi hade blivit blåsta och köpt falska biljetter? Halv åtta: fortfarande ingenting. Nu började åtminstone jag känna mig riktigt orolig.

Tio minuter i åtta tvärnitar bussen framför gränden, och från ingenstans kommer en massa thailändska resenärer rusande och kastar sig ombord på bussen. Vi kastade oss också. Fråga inte: bara kasta dig. Bussen rivstartade igen, och vi var på väg mot Kambodja.
Bangkok var en bra förberedelse för resten av resan. Vi lärde oss att det hjälper om man inte blir hysterisk, om man ler mycket och framförallt: om man inte förväntar sig att någonting ska bli som man tänkt sig, eller som man tror, eller vill, att det ska bli.

Någon gång under resan skrev Rebecka en lista i min reseanteckningsbok. Den är skriven på en buss, så texten är skakig och darrig. Den heter Lista över saker att inte ta för givet:
  • toaletter
  • vägar
  • ett insektsfritt liv
  • dagliga rutiner
  • normal trafik
  • toapapper som inte går i småbitar
  • att informationen stämmer