tisdag 21 mars 2017

Kina, Xi'an: Pantomimer, retsamma maskiner och lergubbar

Kina (778 mil hemifrån | tidszon: gmt +8 | valuta: renminbi (yuan))

Tåget var två timmar försenat när vi kom fram till Xi'an i provinsen Shaanxi nästa dag. Vi ville gärna komma så fort som möjligt till Shuyuan Youth Hostel, som vi läst om i Lonely Planet, för att duscha och äta frukost, men när vi klev av tåget blev vi genast påhängda av en extremt efterhängsen tjej som ville att vi skulle ta in på ett annat hotell. Vi tackade nej, först artigt, sen mer irriterat, men hon gav sig inte. Hon följde efter oss som en igel medan vi letade efter en taxi, vilket tog en halvtimme, och stod fortfarande och stirrade efter oss när taxin fick punktering efter tio meter. En ny taxi tog oss till en plats flera kvarter ifrån vårt hostel och ställde av oss där och sedan pekade chauffören åt helt fel håll, så att vi fick gå en halvtimme i cirkel tills vi kom till hostelet. När vi äntligen kom fram visade det sig att det inte fanns några lediga rum! Till slut hittade vi ett annat hotell runt hörnet och kunde äntligen äta, duscha och vila lite.

Xi'an är en trevlig stad. Den är mycket gammal och sprängfylld av historia: i mer än tusen år har den varit huvudsäte för 13 olika kinesiska dynastier, och mer än 70 kejsare har styrt Kina härifrån. Xi'an är den östligaste staden på Silkesvägen. Mitt i staden står ett stort klocktorn och ett mindre trumtorn. Fyra stora gator strålar ut från tornen i varsitt väderstreck. Runtom staden går en stadsmur som byggdes under Mingdynastin. Ludwig gick runt hela staden ovanpå stadsmuren, det tog cirka fyra timmar. Jag hyrde en cykel och cyklade med ungefär halva vägen.


Andra dagen i Xi'an kom jag plötsligt ihåg att nästa dag var Leos födelsedag. Jag begav mig ut på stan för att köpa en tårta och en present. Tårtan sprang jag på nästan med en gång – det var egentligen ingen riktig tårta, mer en slags bakelse. Men är man mitt i mitten av Kina får man taga vad man haver.

Presenten hittade jag i en bokhandel. Både tårtan och boken var enkla att införskaffa – de stod redan på sina hyllor och det var bara att peka och se glad ut. Men sedan skulle jag försöka hitta presentpapper. Det visade sig vara ett knepigt begrepp att förklara. Efter att ha utfört samma pantomim ("det är någons födelsedag, jag ger ett paket, det är inslaget i fint papper som jag vecklar upp") i tio olika butiker stötte jag äntligen på någon som kunde sluta fnissa tillräckligt länge för att förstå vad jag ville med mina gester och grimaser. Denna vänliga person gav mig två meter rött Hugo Boss-papper, trots att jag inte köpte någon av butikens svindyra parfymflaskor. Så nästa morgon kunde vi väcka Leo på hotellrummet med tårtsurrogat, sång och stiliga röda paket.

生日快乐!

En annan väldigt typiskt kinesisk incident hände när jag skulle ta ut pengar ur bankomaten. Bankomaterna var ett stressmoment på hela resan. Även om det finns bankomater i alla länder är det inte säkert att man hittar dem, att de fungerar eller går att förstå sig på.

Den här bankomaten fanns på en central plats i Xi'an och hade tydliga instruktioner på mandarin och engelska. Men varje gång jag tryckte in koden och summan kom det här meddelandet upp på skärmen:

Sorry, unable to process your request.
There is no connection to the bank at the moment.
HAHAHAHAHA

Antagligen var det en översättningsmiss och inte menat som ett hån. Men det kändes ändå ytterst retsamt.

I utkanten av Xi'an finns terrakottaarmén med sina 8000 soldater och hästar i bränd lera. Museet är gigantiskt och känns som om det borde platsa som ett av jordens underverk.


Strax intill armémuseet finns en enorm gravhög där kejsaren sägs ligga begravd i en gravkammare 30 meter under jord. Enligt Wikipedia har en kinesisk historiker sagt att graven är fylld med skatter, modeller av palats och paviljonger, listiga fällor som skulle fånga eventuella inbrottstjuvar, Gula floden och Yangtse avbildade i kvicksilver och alla himlens stjärnbilder avbildade i taket med hjälp av ljus tillverkade av valolja för att brinna så länge som möjligt. Det är alltså vad man tror finns därinne, ingen har ännu kunnat kontrollera om det stämmer. Men det är en fin utsikt uppifrån högen.

lördag 18 mars 2017

Kina, Beijing & Tai'an. Bergsbestigningar

Kina (778 mil hemifrån | tidszon: gmt +8 | valuta: renminbi (yuan))

Den nionde juli var vår sista dag i Beijing, och vi bestämde oss för att göra en utflykt till Kinesiska muren. Två dagar tidigare hade den blivit utsedd till ett av världens sju nya underverk. Muren beräknas vara 8852 kilometer lång och är byggd i norra Kina i olika omgångar ända sedan år 220 före vår tideräknings början då Qin Shi Huangdi, den första kejsaren av hela Kina, gav order om att kineserna skulle bygga en lång mur från öst till väst, som skydd mot angrepp från folkstammarna i norr.

Enligt Wikipedia är muren cirka 8 meter hög och lika tjock vid basen på vissa ställen; upptill är bredden cirka 4 till 7 meter. Det finns 24 000 vakttorn på jämna mellanrum, och man har funnit rester av människokroppar inbyggda i murgrunden, troligen från de stackare (bönder, soldater, straffångar och politiska fångar) som dog medan de grävde, släpade sten och murade. Idag är stora delar av muren trasig, både på grund av väder och vind och av att folk har brutit sten ut den, men sedan 1987 står den på UNESCO:s världsarvslista.

Vi hade blivit tipsade om att den lilla byn Mu Tian Yu skulle vara ett bra ställe att besöka muren på: inte så långt från Peking, inte så många besökare och hyfsat lätt att ta sig upp på muren där. Först tog vi buss 916 till Huairou, där vi förhandlade oss till en billig resa med minibuss till Mu Tian Yu. När vi kom fram följde vi en väg kantad med försäljare av vatten och frukt, naturligtvis tre gånger så dyrt som om man hade handlat i stan, och tog sedan en linbana upp till själva muren. Där vandrade vi sedan i några timmar längs den böljande muren. Det var fantastiskt och storslaget. Man ser hur långt som helst, över rader efter rader av blånande och grånande berg.

le mur

Killarna raskade iväg till nästa vakttorn några kilometer bort, men jag tog det lugnt. Eftersom vi var på en relativt öde plats var det inte många besökare som störde känslan av ensamhet. Att befinna sig på en helt tyst plats mitt i Kina kändes helt overkligt, men faktum är att när jag satt däruppe i murkrönet hördes bara vinden. Jag blundade och fantiserade om vilda mongoler som stormade fram på små vilda hästar över kullarna, med höjda pilbågar och svärd som blixtrade i solen.

På nervägen kunde vi välja på linbana och en kilometerlång rutschkana där man satt i små metallslädar, och tog naturligtvis kanan. Det var roligt men skulle ha varit ännu roligare om det inte hade stått bistra kinesiska hastighetsvakter utplacerade längst banan, och om vi inte haft en hysterisk amerikansk turist som höll stenhårt i bromsen framför oss hela vägen. Hur som helst blev det en jättefin dagstur, och vi kände oss väldigt nöjda med att ha fixat allting själva istället för att följa med på någon gruppresa som ofta inkluderar babblande fransyskor och omotiverade avbrott för shopping.


Samma kväll tog vi ett nattåg från Beijing till Jinan och sedan en buss till Tai'an, där berget Taishan ligger. Taishan är ett av taoisternas fem heliga berg, kanske det allra heligaste. Ludwig ville bestiga berget mitt i natten och se soluppgången, och på så vis uppnå odödlighet. Leo och jag hade inte så högtflygande planer – vi nöjde oss med att vandra omkring i Tai'an och i tempelträdgården som låg granne med hotellet. När kvällen kom packade Ludwig ner en ficklampa, ett äpple, en påse nötter och en flaska vatten i sin väska och gav sig upp på Taishan, i sina vanliga lågskor och tunn jacka. Nästa dag kom han tillbaka, lite rufsig och dammig men avgjort odödligare. Han hade på sig en stor grön kinesisk armérock, som han hade köpt uppe på berget och rullat in sig i när nattkylan var som värst.

Vi skulle resa vidare till Xi'an samma natt, men Ludwig var så upplivad av odödligheten som han hade tillägnat sig på berget att han måste göra en till utflykt redan samma dag. Återigen packade han sin väska och tog en buss till den lilla staden Qufu där den store filosofen Konfucius föddes, levde, dog och blev begraven. Leo och jag kände oss tusen år gamla, och ångrade lite att vi inte hade följt med upp på berget.

Sent på kvällen var han tillbaka igen, och vi tog nattåget till Xi'an. På vår tågluff genom Kina reste vi oftast i så kallad hard sleeper, alltså liggvagnar med sex britsar i varje öppen kupé. Det har faktiskt en särskild, ruggig charm, om man kan bortse från den ingrodda smutsen och allmänna solkigheten.


Men den här natten blev extra ruggig, för vi reste genom en storm. Det blev kolmörkt utanför de gråa rutorna redan halv fyra på eftermiddagen och regnbyarna piskade tåget så att det nästan överröstade dunkandet mot rälsen. På varje station strömmade det in en flod av genomblöta kineser och alla rutor immade igen.


När det klarnade kunde man se jättestora blixtar som for över den grönsvarta skyn och lyste upp översvämmade vägar och fält. Ganska kusligt. Vi värmde och tröstade oss vid tevattenkaminen som stod och glödde längst bak i vagnen.

Det gäller att hålla balansen när en ska fylla en termos med kokande vatten på ett skumpigt tåg!




tisdag 14 mars 2017

Kina, Beijing: En dyr och lärorik teceremoni

Kina (778 mil hemifrån | tidszon: gmt +8 | valuta: renminbi (yuan))

Träningen skulle pågå i drygt tre veckor till. Under tiden tänkte killarna och jag stanna tre dagar i Beijing och sedan tågluffa runt i Kina ett par veckor, med slutstation Deng Feng och Shaolintemplet.

Vi började med att leta rätt på hotellet som vi hade läst om på flyget från Korea. Det heter Yue Wei Zhuang och var ett litet gammaldags hotell kring en innergård, mitt bland hutongerna, de smala gatorna i centrala Beijing. Vi bodde alla tre i världens minsta rum, men vi spenderade inte så mycket tid på hotellet så det var okej ändå.

Den stora rivningen av hutongerna inför OS 2008 hade just börjat

Yue Wei Zhuang

Med "trebäddsrum" menas här att det går att knöka in tre sängar. Precis. (Pixlad Leo läser sf)

Hotellpersonalen var snälla, fast de knappt pratade någon engelska alls. När vi frågade efter en pizzeria en dag (jag vet inte vad som flög i oss, men tydligen ville vi gärna ha pizza) och till slut hade lyckats göra oss förstådda så följde en person med oss till en pizzeria någon kilometer från hotellet, hjälpte oss att beställa och följde oss hem igen.

Beijing är överväldigande, stort och disigt. Det byggs överallt, man får en känsla av att vara i en bikupa eller myrstack som bara växer och växer. Samtidigt vankar Beijingborna omkring i lugn och ro på gatorna, ibland fortfarande i pyjamas, spelar go och klappar sig på magen.

go go go

Som alla andra turister i Beijing besökte vi Himmelska Fridens torg (stället med världens mest lögnaktiga namn) och gick sedan till den Förbjudna staden (som inte heller är vad den heter).

Himmelskt, nja

Fridfullt, mja

Inte förbjudet, bara dyrt. Och stort. Och ganska vackert.
Utmattade efter dessa kolossala och dammiga promenader letade vi efter ett lunchställe och ramlade in på Lao Cheng Dahe Restaurant. Maten där var god och ganska billig, men vad jag föll för mest var menyn. Många kinesiska maträtter har vackra och poetiska namn; istället för att som vi kalla mat för "falukorv", "blodpudding" eller "fläsklägg" säger kineserna att de äter "Buddha hoppar över muren", "Lejonets huvud" eller "Drake Tiger Fenix". Just den här menyn hade sidor med engelsk översättning till turisternas fromma, men antingen var det översatt av en dator eller av någon med mycket dimmig uppfattning om engelska. Man kunde välja mellan bland annat:

• Bad and fragrant young soy beans
• Fresh fruit slippery aloe
• Pot ziduck blood
• The North Pole shell stabs a body
• The joss-stick Mao eyes fish Zi
• Open a stomach seafood bean curd thick soup
• East ascent elbow son
• The old city is small to fry in the muscle
• The stone database door vegetable three fresh
• The farmer buttons up a duck
• Sprinkle fatty cow of juice
• The hair crab picks New Year pudding
• Be fond of the glutinous rice dumpling explodes eye fish

Det fanns en till, mer begriplig meny på engelska utanför dörren, och vi tog diced chicken with pine nuts och shredded pork with hot chili sauce istället. Det var gott, om än inte lika poetiskt.

På kvällen gick vi på Pekingopera, en teaterform som är så förfinad och invecklad så att man skulle kunna skriva flera sidor om den, om man bara förstod. Vi förstod ingenting men hade väldigt roligt, och vi lärde oss att man gärna ropar Hao! (Bravo!) när man gillar nånting, istället för att applådera.



Andra dagen gick vi genom en stor galleria i centrala Beijing. Vid ett tillfälle, när vi stod och diskuterade var vi skulle gå härnäst, kom det fram två söta tjejer i 25–30-årsåldern och sa blygt "Hello!" Det var vi ju vana vid, eftersom alla kineser kan (och älskar att) säga Hello. Så vi Helloade tillbaka. Men det visade sig att de här unga kvinnorna kunde prata ganska bra engelska. Vi berömde dem och de rodnade och fnissade förtjust. De var engelskalärare förklarade de, och jätteglada för att få öva sin engelska på oss en liten stund.

När vi hade utbytt de vanliga artighetsfraserna tänkte vi vinka adjö och gå vidare, men då frågade den ena tjejen om vi hade bråttom eller om de kunde få bjuda på te. De ville så gärna prata mer engelska! Vi hade ju inte bråttom alls, och de verkade verkligen trevliga. Dessutom hade vi inte pratat med någon utomstående på flera dagar, så vi var inte så svåra att övertala.

De föreslog att vi skulle gå in på ett kafé i gallerian, och när servitrisen kom frågade hon om vi ville sitta inne i VIP-rummet, ett litet rum med svalkande luftkonditionering som finns på många teserveringar. Det är vanligt att man sitter där om man vill ha en teceremoni.

Vi slog oss ner med flickorna och beställde in te och tilltugg i form av frön och torkad frukt. Jag funderade på om det kunde vara en fälla av något slag, och bestämde mig för att vara mycket försiktig med vad jag berättade om mig själv. Jag tänkte också ställa lite listiga frågor till flickorna för att kolla sanningshalten i det de sa. Det verkade inte så artigt att tala svenska, men jag passade ändå på att säga några korta meningar medan flickorna gjorde beställningen. Killarnas svar visade att de var inne på samma tankar.

Men testunden fortsatte på ett mycket behagligt vis. Tjejerna sa sig vara systrar från Mongoliet, som hade flyttat till Beijing för att utbilda sig till lärare. De svarade vänligt och sammanhängande på alla våra frågor, och verkade inte vilja veta något om vårt hotell, våra resplaner eller hur mycket pengar vi hade. I själva verket var de spirituella och roliga, och tiden förflöt snabbt under trevligt samtal. De gav oss sina mailadresser. Jag tog bilder på dem tillsammans med Leo, som de tyckte var snygg.

Han var förstås inte pixlad vid tillfället.

Till sist tittade jag på klockan och såg att det hade gått tre och en halv timme. "Vi kanske ska röra på oss", sa jag till killarna, "och för artighets skull borde vi väl ta notan".

När servitrisen kom med notan sträckte sig den ena flickan efter den, men jag hejdade henne och sa att jag gärna ville betala, eftersom vi haft så trevligt. Hon protesterade inte. Tyvärr, för den var på över tusen yuan (lika mycket i kronor). Visserligen hade vi fått en slags enkel teceremoni, och vi var fem personer, men det var ändå många gånger dyrare än det borde varit. Jag betalade utan att blinka – varför vet jag egentligen inte, jag var väl både förvirrad, skamsen och ville inte avslöja mina upprörda känslor. Flickorna visade inte med en min att det var något konstigt som hade hänt. Istället följde de oss ut, skrattade och berättade en rolig historia, kramade om oss och sa adjö. Och försvann.

Vi kände oss ganska så snopna. Fast vi tyckt oss vara så uppmärksamma hela tiden så hade vi gått på den enkla bluffen, en klassisk "tourist scam". Sannolikt samarbetade tjejerna med servitrisen, och delade lika på vinsten. Det var vår svenska artighet som fällde oss. Nåja – samtidigt hade vi haft en väldigt trevlig eftermiddag och en teceremoni. Och lärt oss nånting på kuppen. Det kanske var värt en slant.



lördag 11 mars 2017

Kina, Deng Feng: Shaolintemplet

Kina (778 mil hemifrån | tidszon: gmt +8 | valuta: renminbi (yuan)

Under tiden hade Rebecka och Eric kommit fram till Shaolintemplet i Henan, och börjat sin fem veckor långa sommarträning. När de kom fram till skolan där de skulle träna och där Rebecka skulle bo stod skolans elever i en parad och applåderade.

Varmt välkomna!

Jag fick rapporter då och då i mailen. Rebecka var mycket entusiastisk och skrev att allting var fantastiskt och hur coolt som helst, trots att värmen var tryckande och att det bara fanns kokhett vatten att dricka om man inte köpte med sig eget vatten från staden Deng Feng i närheten.

Träningsschemat var ganska tufft. Första lektionen med bön, meditation och tai chi började sex på morgonen, och sen var sista lektionen inte slut förrän nio på kvällen. Så här såg en typisk dag ut:

05:20 Vakna
06:00–07:00 Meditation, bön till Buddha
07:30 Frukost
09:00–09:40 Stretching
09:40–11:00 Taolu (formträning)
12:00 Lunch
14:00–16:00 Valfri träning / vila
17:00–19:00 Lejondans / sandsäck / vapenträning
19:00 Middag
20:00–21:00 Valfri träning
22:00 Upp till rummen, sova

Eric hade tränat kung fu i över 20 år, och Rebecka i fem år, så det var en stor och speciell upplevelse för dem att komma till Shàolín sì (Shaolintemplet). Legenden är att templet grundades av den indiske munken Bodhidharma, som kom till Kina på 500-talet. Det berättas att han satt i en grotta ovanför templet i nio år och mediterade och utförde rörelser, inspirerade av olika djur. Dessa rörelser blev grunden till kung fu. Bodhidharmas skugga blev till en avbild på grottans vägg, och stenen med hans skugga finns fortfarande kvar i templet.

Templets historia är dramatisk. Munkarna har flera gånger spelat en avgörande roll i den kinesiska historien när de tvingats välja sida i olika politiska konflikter. Shaolinmunkarna har blivit anfallna flera gånger, och templet har bränts ner vid minst två tillfällen under sin 1500-åriga historia. Under kulturrevolutionen i slutet av 60-talet, när Mao förbjöd alla gamla seder, inklusive religionsutövning, tvingades templet stänga och lägga ner sin verksamhet. I perioder har munkarna tvingats fly till andra platser i Kina eller utomlands för att överleva. Det är en av orsakerna till att kung fu spritts och utvecklats i andra delar av Kina och världen, vilket i sin tur är en förklaring till att det finns så olika stilar, som ändå har sitt ursprung i Shàolín sì.

Eric och Rebecka tränade för munken Shi Yongting, som var huvudtränare för stridsmunkarna innan han kom till Sverige 2003 för att lära ut traditionell kung fu.

Rebecka tränar svärdform







tisdag 7 mars 2017

Korea, Busan: Knepiga kanalval

Sydkorea (745 mil hemifrån | tidszon: gmt +9 | valuta: won)


Efter tio dagar var det dags för Sanne att resa till språkskolan i Japan. Vi följde henne till flygplatsen och vinkade av henne. Den natten kände jag mig lite ensam, och skrev i bloggen:

När barnen var små brukade jag inte kunna sova om alla var på olika håll. Inte för att jag var orolig, för det mesta var alla på trygga ställen som hos farmor eller mormor, hos bästa kompisen eller med pappa i fjällen. Det var mer fysiskt, som en känsla av brist i hela kroppen, som att jag själv vore uppdelad i bitar.

Det där fick jag vänja mig av med med tiden, för när barnen blir tonåringar sover de borta stup i kvarten och reser omkring kors och tvärs. Men ikväll, när jag för första gången på två månader är ensam i rummet där jag ska sova, så känns det lite ödsligt igen! En är i Tokyo, två i Kina och två ute och gör Seoul osäkert.

Plötsligt hör jag en massa ljud som aldrig hörs annars när alla babblar: grannarna sjunger koreanska sånger, luftkonditioneringen skramlar och fläkten låter som en gammal gnällig gubbe varje gång den byter riktning: neeeeeeeej, klagar den och pustar sen ut, schooooooo.

Nästa morgon tog killarna och jag tåget till Busan, en hamnstad på Koreas sydkust. Först höll vi på att inte hitta Gwangjang Tourist Hotel – det låg visserligen precis vid stationen och hade sitt namn på en jättestor skylt på fasaden, men bara på koreanska (광장관광호텔), så det var ju inte så lätt att förstå. Det där hotellet hade fått hyfsat beröm på av Lonely Planet och WikiVoyage, men jag blev aldrig riktigt vän med det. Det var visserligen så billigt så att vi hade råd med två rum, ett till mig och ett till killarna. Och några i personalen pratade engelska, även om det var lite knackig "konglish". Men mitt rum var litet och slitet, och det fanns bara två kanaler på tv:n: en med nyheter på koreanska och en med koreansk porrfilm. Jag lärde mig att koreaner föredrar att behålla underkläderna på under akten, och att stringtrosor var ett mode som ännu inte nått Korea.

Dessutom stängde luftkonditioneringen av sig flera timmar på natten, och det blev ohyggligt varmt i rummet. Det gick inte att öppna fönstret heller. Tredje kvällen stannade fläkten redan klockan nio. Jag ringde ner till receptionen och bad dem sätta på den igen. "Sure mam" svarade de, men inget hände. Efter en timme var jag varm som en arg korv och gick ner till lobbyn. Där stod en portier och pillade sig i naveln.

Please turn on the AC in my room, bad jag.
No is possible, svarade mannen artigt.
Why, krävde jag att få veta. – It's too hot in my room! Just turn it on please!
No is possible, mam, svarade portieren igen och ryckte på axlarna. – The engineer is asleep.
The engineer is asleep? Well, can't you just wake him up?
No mam. He is asleep in the cupboard.

Inför detta faktum, att ingenjören inte gick att väcka eftersom han sov i skåpet, var jag tvungen att rycka på axlarna jag med. Det blev en väldigt varm natt.

Det enda jag gillade i Busan var Beomeosa-templet en bit utanför staden. Det är vackert och märkligt och ligger i en trolsk skog som genomkorsas av bäckar.

Beomeosa

Klicka för större portvakt

Skriftpadda


Trolskt!

Själva stan var inte så mycket att hänga i julgran, och efter en vecka reste vi vidare, tillbaka till Peking.


lördag 4 mars 2017

Korea, Seoul 2: Mat på pinne

Sydkorea (745 mil hemifrån | tidszon: gmt +9 | valuta: won)



Nästa dag gick jag ut ensam på stan för att göra två ärenden. Dels ville jag fylla på första hjälpen-väskan som börjat sina efter att jag fått skavsår av mina nya sandaler, och Ludwigs uppskrapade arm, samt två lättare slängar av magsjuka. Efter mycket letande lyckades jag hitta apoteket och fick hjälp att översätta mina önskemål (plåster, sårtejp, sårtvätt, ibuprofen) av en snäll person som visade sig vara sjuksköterska på sjukhuset tvärs över gatan.

APOTEK står det

Sen hade jag bestämt mig för att skaffa en hyrmobil. Våra egna GSM-telefoner funkade alltså inte, eftersom Korea (precis som Japan) inte hade något GSM-nät utan använde 3G-nätet W-CDMA. Visserligen hade jag börjat vänja mig av med att ringa och smsa stup i kvarten som man gör hemma, och ungarna tyckte att det var skönt. De konstaterade att vi nu fick se till att lita på varandra istället. Det går ju faktiskt att stämma träff och hålla kontakten utan mobil – i slutet av resan hade vi nästan vant oss vid det helt och hållet. Men nu ville jag kunna hålla kontakten med Eric och Rebecka i Kina, och med Sanne som snart skulle resa till Japan, och därför skulle jag hyra en mobil. De fanns att hyra på flygplatsen, men det hade jag missat, så jag gick till en hyrmobilfirma inne i Seoul.

Inne på firmans kontor var det svalt och skönt, och jag fick genast hjälp av tre unga kvinnor och en finnig yngling. De gav mig ett kontrakt, en telefon och en pedagogisk bruksanvisning – man kunde nämligen inte bara ringa som vanligt, utan man måste slå koder och trycka på knappar på ett särskilt vis.

Väl ute på gatan igen testade jag att skicka ett sms till Erics telefon. Det fungerade inte. Efter att ha provat nittielva olika varianter på det koreanska tangentbordet gick jag upp till hyrfirman igen. Den vänliga personalen micklade med telefonen en lång stund, men efter att ha misslyckats både med att sms:a och ringa till Erics nummer blev de lite tveksamma.

Maybe it's not possible to call Sweden? frågade de mig vänligt, ungefär som när någon tittar lite snällt på en och säger "Du kanske bara drömde att det fanns ett land som hette Sverige?"

Till slut gav vi gemensamt upp och skyllde allt på deras telefonleverantörer, och jag gick iväg igen utan någon hyrtelefon. Det fick bli flaskpost eller röksignaler istället.

På kvällarna gick vi ner till Myeong-dongs centrum för att äta middag och titta på folklivet. Det var enormt många människor i olika åldrar ute på kvällarna som promenerade och åt mat-på-pinne: korvar, friterade grönsaker eller frukt.

Plockepinn

Namsans ägare var en vänlig och pratglad man. När han fick höra att vi var från Sverige ville han genast höra hur ABBA mådde nu för tiden, och vi sa att de nog mådde ganska bra. Var vi än reste i världen var det framförallt ABBA och Volvo som folk associerade med Sverige. I Korea var det också vanligt att taxichaufförerna kommenterade den svenska demokratin och jämlikheten mellan fattiga och rika.


Ägarens assistent var en lång ung man som satt och tittade på film inne i det lilla receptionsbåset på dagarna, och sov på båsets golv på nätterna. En dag kom han ut i allrummet när Sanne och jag satt där och fikade. Vi visste att det anses oartigt i Korea att inte bjuda när man har något gott, så Sanne sträckte fram den nyöppnade asken med chokladkex och nickade vänligt mot den unge mannen. Med ett glatt leende tog han hela asken och retirerade snabbt in i båset igen.

Buddhistisk tempelmat på Sanchon

Kanin kanin




tisdag 28 februari 2017

Korea, Seoul 1: Midsommar på berget

Sydkorea (745 mil hemifrån | tidszon: gmt +9 | valuta: won)


Jag kände mig ganska upprymd när vi landade på Incheons flygplats i Seoul, trots att vi rest med tåg och flyg oavbrutet sen kvällen innan. Dels för att vi plötsligt var en så liten, lättrörlig skara – bara fyra personer! – och dels för att vi nu var på väg mot blippandets förlovade huvudstad. Sydkorea är världens mest uppkopplade land, hade jag läst i reseguiden, och för mina barn har det alltid tett sig som något av ett drömland av blänkande framtidsteknik.

Tyvärr började det inte så väldigt hi-tech. Jag hade tänkt kontakta Namsan Guesthouse (vandrarhemmet som vi skulle bo) på när vi kom till flygplatsen. Egentligen skulle vi ha gjort det redan i Shanghai, men där var uppkopplingen så långsam, så jag hade sparat det till ankomsten till Seoul. Till vår förvåning visade det sig att det inte fanns något wifi-internet på Incheon, och när jag tog upp mobilen för att ringa fungerade inte den heller.

Det var bara att gå på bussen och visa chauffören adressen i reseguiden. Vi blev avsläppta på ett torg just när det började ösregna, utan att ha en aning om var vi var eller var Namsan Guesthouse låg. Efter att ha hejdat ett antal förbipasserande som bara log blygt och rusade vidare i regnet lyckades vi till slut hitta en ung man som kunde läsa och tala engelska, och som hjälpte oss att ringa Namsan från en telefonkiosk. Killen som svarade sa åt oss att vänta på en blå skåpbil, och precis när det slutade regna kom den rullande och stannade för att plocka upp oss.

Namsan Guest House ligger i stadsdelen Jung-gu i Seoul, vid foten av Namsanberget. Från den andra natten sov vi i ett rum med fyra futoner (madrasser) på golvet.

Leo (diskret pixlad på bilden) med Alastair Reynolds på futonen.

Rummet låg i ett eget litet hus med gemensamt kök/vardagsrum där man blev bjuden på frukost varje dag: riste eller gammalt starkt kaffe, stora toastbröd, jordnötssmör, sylt och nudlar. Varje kväll köpte vi juice och yoghurt i snabbköpet och ställde i det gemensamma kylskåpet. Badrummet var stort och ljust och det fanns varmvatten, men som på många håll i världen fick man inte spola ner toapappret i toaletten, utan måste lägga det i en papperskorg bredvid.

Seoul är en väldigt fin och speciell stad. Man får en stark känsla av hur den gamla tiden och den nya strömmar bredvid varandra genom staden, precis som den lilla floden Cheonggyecheon. Den var först ett dräneringsdike och fiskevatten i flera hundra år, men blev allt smutsigare och täcktes i slutet av 50-talet med asfalt och blev sex kilometer motorväg istället. I början av 00-talet tog den dåvarande borgmästaren Lee Myung-Bak det goda beslutet att riva upp asfalten och göra floden fin igen, och idag är den ett utflyktsmål för Seoulbor och turister som promenerar längs floden, hoppar över den på stenar och vadar omkring i den.

Alla städer borde ha en promenadflod!

Skoluniform och paraply

Hangul utmärker sig genom att grafemens utseende till stor del motiverats av fonetisk särdragsanalys. Tydligen.

Klicka för ännu högre hus + större reklamskylt

Vi hade läst om Inwangsan, ett heligt berg mitt inne i staden som vi gärna ville klättra upp på. Det visade sig att vi måste gå igenom en stor byggarbetsplats för att komma fram till där stigen började vid bergets fot, och sen var stigen så brant att vi nästan måste krypa den sista biten fram till den stora grind där själva heligheten började. Hett var det också, säkert 35 grader i skuggan. Väl där uppe blev vi förvirrade igen – vilket håll skulle vi gå åt? En liten gumma stod och vinkade hemlighetsfullt åt oss bakom ett hörn. Vi följde henne med viss möda, eftersom hon verkade susa och studsa fram uppför stigen, men till slut hade vi kommit till den heligaste platsen, den stora Seonbawi-stenen som sägs se ut som en helig munk.

Stenen var onekligen imponerande, men efter en stund fortsatte vi uppför berget. Bakom en buske hörde vi någon trumma, bakom en annan buske satt någon och sjöng en entonig sång. Det var schamaner, koreanska medicinmän som satt och trollade på berget. Vi slog oss ner på en klippa och begrundade det faktum att vi satt på ett heligt berg omgivna av schamaner på självaste midsommarafton. Inget sätt att fira midsommar kunde vara konstigare än det här, inte ens att dansa Små grodorna.

Schamaner i varje buske

Trappan mot toppen försvann i djungel

Ludwig ville klättra upp på högsta toppen, men vi andra var varma och trötta och sa att vi skulle vänta på honom där vi var. Han försvann och vi tog in omgivningarna – det var en liten lekplats av något slag, med en källa där vattnet sprang rakt ur ett hål i berget. Medan vi väntade kom det koreaner nästan var femte minut och fyllde på flaskor av det heliga vattnet. Vi väntade och väntade. När det hade gått mer än en timme började vi undra var Ludwig tagit vägen – om han kanske blivit borttrollad av en schaman, eller uppfyllts av Inwangsans heliga ande och flugit iväg. Just då såg vi honom komma ner för berget, lite haltande och med blodet rinnande ner för armen och stora blodfläckar på den vita tshirten. Han hade snubblat när han klättrade och skrapat upp armen rejält.

Vi skaffade snabbt fram en termosmugg som vi fyllde med heligt vatten och sköljde av såret. Jag hade några thailändska disneyprinsessplåster i väskan. Problemet var att det hade kommit ganska mycket jord och skräp i såret, och vattenstrålen från berget var för klen för att vi skulle kunna skölja såret så noggrant som jag hade velat. Som tur var gick vi förbi ett litet hus på vägen ner där det visade sig bo en pensionerad läkare, som hade jodsprit och ett riktigt plåster hemma och som plåstrade om den sårade noggrant och vänligt.






lördag 25 februari 2017

Kina, Shanghai: Hur man lurar demoner

Kina (778 mil hemifrån | tidszon: gmt +8 | valuta: renminbi (yuan))




Huai Hai Road ligger i French Concession, den gamla franska kolonin, i den gamla delen av Shanghai som heter Puxi. På andra sidan Huangpu-floden ligger den nya östra stadsdelen Pudong. Ibland åkte vi till The Bund, en annan stadsdel i Puxi nere vid floden. Där kan man spankulera omkring och beundra Maostatyerna, den storslagna arkitekturen på båda sidor om floden och kanske dricka te i något av de gamla tehusen i Yuyuan Gardens. Hela Shanghai är väldigt fantasieggande, och man kommer på litterära och filmiska samband hela tiden. Jag tyckte mig hitta tecken på att Tove Jansson, Lewis Carroll och Mervyn Peake hade varit i Shanghai någon gång, kanske i en dröm. Och när jag tittade ut genom fönstret på andra våningen i tepalatset Mid-Lake Pavillion Teahouse insåg jag att jag satt på samma plats som John Percival Hackworth, en av huvudpersonerna i Neil Stephensons "The Diamond Age", satt när han drack te med Judge Fang i det framtida Coastal Republic.



Tepalatset var fint, men vi drack vi inte te där eftersom en kopp te kostade mellan 50 och 90 yuan (ungefär lika mycket i kronor). Istället gick vi ut igen och följde en av broarna som går över guldfiskdammen till tehuset på den lilla ön. Varje bro har nio svängar för att man ska kunna skaka av sig förföljande demoner på vägen. Demoner kan nämligen bara springa rakt fram, enligt kinesisk folktro.

Inget för demoner (eller noshörningar)


En kväll tog vi tåget genom den helt overkliga Bund Sightseeing-tunneln som går under floden från Bund till Pudong-sidan. Den må vara en turistfälla men den är helt underbart knäpp. Vi stannade inte i Pudong bland alla himmelshöga torn och skyskrapor utan tog tunneln tillbaka igen.

Virvlar! Ljus! Spöken! Galenskap!




Om man svänger ner på en av de lummiga små sidogatorna till Huai Hai och håller österut kommer man till den lilla men spexiga stadsdelen Xintiandi. Där kan man med fördel gå på restaurang, glassbar eller klubb och titta på Kinas hippaste människor.

Vårt första möte med kinesiska tillsammans-bord


Efter en vecka i Shanghai tog vi ett nattåg till Beijing (Peking). På morgonen vaknade vi hungriga och gick till frukostvagnen för att hinna få i oss lite mat innan vi skulle kasta oss ut i den kinesiska huvudstaden. Men när vi öppnade dörren till restaurangvagnen var det som att öppna fel dörr i en zombiefilm. Det var en stor vagn med ett tjugotal bord med solkiga vita dukar. Vid varje bord satt det minst fyra personer, och de flesta sov, många med huvudet på borden. Några tittade upp med ett halvt öga öppet, men de flesta rörde inte en muskel. Längst bak i vagnen stod en kock och en servitris med korslagda armar och såg arga ut. Vi stängde försiktigt dörren igen, och tassade tillbaka till vår kupé.

Nu kom ögonblicket jag hade fasat för: familjens vägar skulle skiljas. Killarna hade redan rest på egen hand en gång, men nu skulle det dröja nästan två månader innan alla var tillsammans igen, eftersom Eric och Rebecka skulle vara fem veckor i Shaolintemplet, och Sanne skulle gå på sin språkskola i Japan.

Jag grät lite när vi vinkade av Eric och Rebecka utanför tågstationen, där de blev upplockade av sin kung fu-tränare. De berättade senare för oss att träningsgruppen hade bott några dagar på ett litet spa-hotell i Beijings utkanter, där de gick omkring i pyjamas om dagarna och kunde bada fötterna i en damm full med fiskar som nafsade bort den döda huden på tårna (en märklig och kittlig upplevelse, enligt Rebecka) innan de for vidare till Shaolintemplet i Henan.

Sanne, killarna och jag åkte ut till flygplatsen och reste vidare till Sydkorea.